Optimism

Turning and turning in the widening gyre
The falcon cannot hear the falconer;
Things fall apart; the centre cannot hold;
Mere anarchy is loosed upon the world,
The blood-dimmed tide is loosed, and everywhere
The ceremony of innocence is drowned;
The best lack all conviction, while the worst
Are full of passionate intensity.

– WB Yeats, The Second Coming

Det är lätt, nästan för lätt, att i dagens samhälle, när man (mer eller mindre rättfärdigt) ständigt erinras om hur eländigt allt är, och allt i Strömmen bara tycks bli än eländigare, hänfalla åt pessimism och uppgivenhet. Jag själv är lika skyldig som någon annan. Men jag tror samtidigt att pessimism, ibland förklädd som ”realism”, ibland försmådd som ”defaitism”, är en nästan helt och håller kontraproduktiv kraft.

Visst är det enkelt att se på klimatkrisen, krigen och, ja, kaoset som breder ut sig världen över och tänka att det inte kan bli bättre. Bara sämre. Nu tror jag dock att de största pessimisterna är de som, på ett eller annat sätt, eldar på de olika kriserna. Jag tror att Vladimir Putin är mer pessimistisk och cynisk, mer övertygad om alltings bedrövlighet — framför allt efter de framsteg (nedlåtande) han gjort i Ukraina — än ens den mest dedikerade domedagsskrollaren. Kanske delvis för att han, enligt utsago, inte vet vad domedagsskrollande är. Donald Trump har lägre tankar om sina medmänniskor än vad du som läser detta har, det är jag beredd att satsa en hel del pengar på. Samma sak med Silicon Valley-eliten, oljebolagens direktörer och hedgefondförvaltarne. Faktum är att jag misstänker att deras pessimism och cynicism är vad som ligger till grund för deras löst förenliga samhällssyn: tanken om den starkes rätt över den svage. De förenas också i att inte nödvändigtvis vara de skarpaste knivarna i lådan, men det kommer jag nog ha anledning att diskutera i framtiden.

Och om vi faktiskt är allvarliga med att vi vill göra något åt, ja, (här gör jag en uppgiven gest mot omvärlden), allt? Då kan vi inte låta oss nära vår misantropi, eller vår uppgivenhet eller pessimism. En annan värld är bara möjlig om vi bejakar den! Vi måste låta oss själva tro på det goda i människan, även om det känns som att lura sig. För om vi inte gör det, beklagar oss över våra sämsta egenskaper, och kanske till och med bejakar dem, då är vi inte bättre än Trump, Putin och Musk eller deras anhang. Naiv som jag är vill jag tro att ingen som läser det här tycker de är bra människor — om du mot min förmodan tycker det, ber jag om ursäkt för det besvär det måste innebära dig, och önskar dig all vällycka på andra hemsidor här på detta vårt internet nådens år 2025 — så förhoppningsvis kan ”äsch nu tänker jag som Trump igen” vara en så god motivering som någon annan att sluta med det.